skip to Main Content

Fornlämningar

Fornlämningar är lämningar efter människors verksamhet, lämningarna ska ha tillkommit genom äldre tiders bruk. Exempel på fornlämningar är gravar, resta stenar och bergytor med ristningar eller målningar, samlingsplatser för rättskipning, handel och andra allmänna ändamål, lämningar av bostäder, boplatser och arbetsplatser, ruiner av borgar, slott, kloster, kyrkobyggnader och försvarsanläggningar, färdvägar och broar, vårdkasar, vägmärken och gränsmärken.

En fornlämning ska ha tillkommit innan år 1850 och den ska vara varaktigt övergiven. Enligt kulturmiljölagen är det förbjudet att utan tillstånd rubba, ta bort, gräva ut, täcka över eller genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändra eller skada en fornlämning. Liggmila, fångstgrop, järnframställningsplats och fäbod är några exempel på fornlämningar som finns i skogsmark.

Övriga kulturhistoriska lämningar är lämningar som tillkommit 1850 eller senare. Även dessa ska ha tillkommit genom äldre tiders bruk och vara varaktigt övergivna. Hänsyn till övriga kulturhistoriska lämningar går att läsa om i Skogsvårdslagens 30 §. Skador ska förhindras helt eller begränsas så långt som det är möjligt utan att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

FMIS, Riksantikvarieämbetets nationella fornminnesinformationssystem, innehåller information om samtliga kända fornlämningar och övriga kulturhistoriska lämningar i Sverige. Totalt innehåller FMIS 1,8 miljoner lämningar på drygt 700 000 platser i Sverige.

kolbotten
Kolbotten

I bland annat Dalarna är kolbottnar, det vill säga rester efter kolmilor vanligt förekommande ute i skogsmarken. Resterna efter kolmilan utgörs av kolmilans botten. I kolmilan framställdes träkol som användes vid järnhanteringen i hyttor, järnbruk och smedjor men även till gengasdrivna fordon under världskrigen. I dag är träkol helt ersatt med stenkol vid järnhantering. Mest intensiv var kolningen under bergsbrukens och hyttornas storhetstid på 1600-1800-talet. Liggmilor tillhör som regel ett äldre, medeltida kolningsskede, medan resmilor uppkom på 1600-talet. I Dalarna har man till skillnad mot andra delar av landet kolat i liggmila in i sen tid. Namnen resmila respektive liggmila anger hur kolveden staplades i milorna, upprest eller liggandes.

Hantering av forn- och kulturlämningar

Bergvik Skogs mål är att 100 % av fornlämningar och minst 90 % av övriga kulturlämningar ska vara korrekt hanterade vid slutavverkning respektive markberedning. För att värna fornlämningar och övriga kulturlämningar vid skogliga åtgärder:

  • Genomförs samråd med länsstyrelser i anslutning till fornlämningar och fornlämningsområden. Vid skogliga åtgärder följs sedan de anvisningar som lämnas av länsstyrelsen.
  • Så markeras lämningarna med så kallade kulturstubbar som är ca 1,3 meter höga och avverkningsrester som ris tas bort
  • I anslutning till fäbodmiljöer, torp, gårdstun eller gamla odlingsmarker så avverkas främst barrträd medan lövträd lämnas så att kulturlämningarna framträder tydligt. Det är också viktigt att undvika att plantera och därigenom hindra att igenväxningsprocesser i värdefulla kulturmarker påskyndas.
  • På tydliga kolbottnar och vid kojruiner lämnas undervegetation av barrträd och vid behov markerande kulturstubbar. Avverkningsbart virke ska avverkas om det kan ske utan att lämningen skadas.
  • Kulturlämningar som kan skadas av markberedning och plantering ska inte beröras av sådana åtgärder.

Kvalitetsuppföljningarna av utförda skogliga åtgärder visar att andelen godkänd hänsyn till kulturlämningar och fornlämningar vid slutavverkning var 74 respektive 79 % 2017 (74 % respektive 100 % 2016). Hänsynen till forn- och kulturobjekt har vissa brister. Störst anledning till underkännande är att objekten har risats, andra anledningar till underkännande har varit om träd har lämnats på platsen, eller om denna var bristfälligt utmärkt.

Back To Top